Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI. Tendenslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TENDENSLITTERATUR.
Det var icke det vilda och äventyrliga, som drog honom till sig, utan
det var dessa människors lugna och säkra samliv med naturen.
Hänförelsen hade svävat bort från det sentimentala och demoniska.
Även i Puschkins och Lermontovs land var Onegins och Petschorins
tid förbi.
Han kom med i det romantiska kriget, slavofilernas stolta
Krimkrig. Men i striden om Sebastopol lärde han sig se det upprörande
i kriget. Det han först och främst visar oss är jämmern från sårade
och döda, sjukhuset, gevärskulornas vinande, kanonernas åska och de
onaturligt upphetsade känslor, av vilka det romantiska hjältemodet
består. Hans verklighetstrohet sluter i denna bok ett evigt förbund
med hans mänskliga känsla och samvete.
Hans fantasi vart fängslad av den andra romantiska makten,
Rysslands historia, och han skrev sin »Krig och fred», den mäktiga romanen
om Rysslands strid med Napoleon. Med en viss rätt har man sagt
om denna bok, att den är den mest ohistoriska av de historiska
romanerna. Tidsskildringen tränges tillbaka av den levande rasskildringen.
Ty denna trebandsroman är en hymn till Ryssland. Det är folket som
vinner den stora segern; planer och beräkningar äro slag i luften,
kurirer och stafetter rida vilse och komma inte fram med sina högviktiga
meddelanden. Det gör ingenting, ty det är soldaterna allt kommer an
på. Kapten Tusjin och hans kompani, som hålla ut till sista man,
hembära segern. Rysslands store general Kutusov känner dem väl;
han sover visserligen i krigsrådet, men på slagfältet öga mot öga med
verkligheten är han den vakna blicken personliggjord, där är hans
geni i full verksamhet, och huvudnerven i det är hans instinktiva
förbindelse med folket. Lika tydliga som krigsskildringarna äro Tolstojs
skildringar av sällskapsliv och hemliv, salongerna i det fördärvade
Petersburg, familjen Rostov i Moskva och ute på godset. Dessa
bilder och människorna på dem äro äkta ryska, men de äro tidlösa, de
kunde likaväl vara från 1830—40 som från 1805—15. Men de kunde
inte vara från något annat land än Ryssland. Det är rysk stämning
i varje detalj, ryskt blod strömmar i dessa människors ådror.
Människorna i det rostovska hemmet ge oss, både var för sig och
tillsammans, en den tydigaste bild av det ryska folkets skröpligheter och
älskvärdhet, dess rika hjärtelag och dess svaga karaktär. Ingen kan bättre
känneteckna den ryska moraliska karaktären än den älskvärde
björnen Pierre Bestusjev, den ständigt moraliskt strävande och ständigt
moraliskt sjunkande, vilkens hederlighet är lika stor som hans värdighet
är ringa. Efter många skiften finner han till sist frid i ett hederligt
och gott äktenskap och familjeliv, och hans själ lugnas, när han lyssnar
till den gamle bonden Karatajevs predikan om att man blott skall
133
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
