Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI. Tendenslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TENDENSLITTERATUR.
lyda Gud, att Gud är livet, och att man inte skall knorra mot ödets
skickelser.
Häri ligger en förnyelse av idéerna från »Kosackerna» om att det
sunda livet bestod i enkelt samliv med naturen. Och i dessa ord
vidröras strängar, som sedan klinga genom Tolstojs hela författarskap.
Denne Platon Karatajev möter oss i »Anna Karenimn» i den gamle
bonden, som lär Ljevin livets visdom: »att tänka på Gud och inte fylla sin
buk, utan leva för sin själ». Hans ord äro kvintessensen av den lära,
som Leo Tolstoj har uttalat under den sista mansåldern. Levertin
har karakteriserat denna lära som en förening av idealism och cynism.
Tolstojs tro är ytterst enkel: inte nog med att Gud är livet och naturen,
utan dessa äro, rätt förstådda, såsom Gud menat det, enklare än man
någonsin tänkt sig; man skall bara hänsynslöst se bort ifrån alla livets
komplikationer, de äro blott utväxter, som människornas dålighet och
dumhet låtit växa över det enkla ursprungliga livet. Det är något
cyniskt i denna radikala förenkling, men det ligger också en hänsynslös
idealism däri. Denna lära är därjämte äkta rysk både genom sin
radikala tankerenhet, om jag så får säga, och genom sin egendomligt ryska
passivitet. Den tar inte hänsyn till något existerande förhållande,
tanken härskar obetingat och viker inte tillbaka för någon konsekvens.
Men tankens uppror mot verkligheten ligger i dess absoluta resignation.
Gud är livet, säger Platon Karatajev, därför skola vi inte klaga över
ödets skickelser. Och den senare Tolstoj lär: du skall inte göra
motstånd mot det onda. Äro alla regeringar och lagar onda, så äro
revolutioner det också. När det onda inte möter motstånd, skall det
försvinna av sig självt. Det är ryssens skygghet för att handla, som
idealiserats i denna lära, liksom det är ryssens vida hjärterum den
mynnar ut i. Det gäller nämligen intet annat här i världen än att alla
människor skola vara bröder.
Tolstojs egendomliga förutsättningslöshet står i samband med
hans konstnärliga förmåga att se och skildra världen sådan den är. Han
har fältherreblick för människor och situationer, och med järnhand
drar han konsekvenserna därav. Men han dömer ej; åtminstone är
hans strävan icke att fälla sin dom utan att konstnärligt förverkliga sitt
moraliska ideal. När han skriver »Anna Karenin» såsom ett inlägg för
äktenskapet mot den fria kärleken, så leder han Anna och Vronski
med säker hand motsträvigt från det första tycket till
äktenskapsbrottet, känner hennes förtvivlan, men också hennes
motståndslöshet. Han vet, att trots all förlåtelse från Karenins sida måste hon gå
vidare, lämna honom och följa Vronski. Han skildrar hennes
sönderslitenhet och nervositet i detta kärleksförhållande, som inte
tillfredsställer fullständigt, emedan det inte äger någon trygghet, men som
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
