Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI. Tendenslitteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TENDENSLITTERATUR.
måste hållas fast med näbb och klor. Han känner hennes häftighet,
hennes svartsjuka och hennes förtvivlan, som driver henne att kasta sig
framför järnvägståget. Men denna negativa sida av romanen har icke
huvudintresset för honom. Den positiva delen, där han leder Ljevin till
att begripa »livets mening», är den väsentliga. Han erövrar Kitty,
sedan hon gett honom korgen, emedan hon får se hans enkla och
duktiga väsen i enkla förhållanden, som kräva duktigt arbete. Tolstoj
stannar inte vid Ljevins jubel under sötebrödsdagarna, han måste ha
sin gamle käre bonde till hjälp för att lära honom den djupaste läran:
att tänka på Gud och leva för sin själ. Men då har han också givit
honom det innersta i livet; då vet han, att det kan utstråla ny betydelse
över det minsta i hans öde. Då har Ljevin fått det, som skänker kraft
att göra det goda. Allt det goda kommer från denna källa. Tolstojs
författarskap ställer sig i första ledet till strid för hans ideal, och han
släpper oss ej, förrän han i sitt verk realiserat sitt ideal. Världen är
fördärvad, den är i »mörkrets makt», den är förblindad, så att den
sätter värde på det, som är ihåligt och tomt, och endast bidrager till att
vända upp och ned på den mänskliga redligheten. Det behövs inte mindre
än en »uppståndelse», men Tolstoj släpper oss inte, förrän vi fått se, att
denna uppståndelse försiggått i hans hjältes inre. Den förnäme furst
Nechljudov måste tillbjuda skökan Moslova äktenskap, måste
återupprätta henne, som han stött ned i smutsen; han måste följa med
henne på tåget till Sibirien, han måste lära att se le grand monde i det
tåg av lidande, politiskt och socialt dömda, som under kosackernas
piskslag drager mot Asien, och han måste lära känna livet i de
sibiriska fängelserna, fullt av dödsens nöd, fullt av inre strider, fullt av
själsstorhet och sinnets adel. Överallt ljuder Tolstojs förkunnelse
ur det vimmel av hämmande och strävande krafter, som detta ideal
sätter i rörelse: människan skall leva omedelbart inför Guds åsyn, ren
i sitt sinne ända till askes; hon skall fly njutningen, som endast
fördärvar livet. Hon skall ingenting annat veta än att Gud är högre än hon
och genomtränger hela världens liv, och att varje människa som hon
möter på sin väg är hennes broder. Det är talat ur det ryska folkets
stora, vida hjärta, obegränsat som Rysslands slätter, där det ej gives
skiljande höjder, utan allt synes vara en enda oändlig slätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
