Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. Det gränslösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET GRÄNSLÖSA.
ker av svält. Livsåskådningen är den svartaste förtvivlan.
Dostojevski är helt och hållet moralist; hans böcker skaka vårt samvete och
inskärpa ständigt, hur mycket hemskt det bor i en människa. Men
hans moral är lika gränslös som hans människoåskådning. I hans
verk är det ej tal om att förbättra världen, utan om skuld och
försoning. Livet är ett lidande, ja, det tycks som om dess mål vore,
att människan skall tömma lidandets kalk till botten. I lidandet
självt ligger det något upprörande, himmelsskriande. Lidande kan
ej utplånas, »all världens harmoni uppväger inte ett barns tårar»,
säger Ivan Karamazov. »Därför nekar jag inte till att Gud finnes,
men jag återlämnar mitt inträdeskort till paradiset.» Försoningen för
denna förtvivlan ligger bara i ett: själva lidandet. Väljer jag själv
lidandet, tar jag frivilligt på mig mitt lidande — då innebär min
underkastelse under martyriet en frälsande makt.» »Då skall Gud sända
dig ett nytt liv», säger Sonja till Raskolnikov. Dostojevski, som med
hela sin själ trodde på det ryska folket, har här blivit den djupaste
förkunnaren av dettas, ja, av hela den slaviska folkrasens natur. Hos
Mickiewicz funno vi i hans blödande hjärtas tro på fäderneslandet,
att trons grundval var lidandet. Polen var heligt, ty Polen är bland
nationerna mänsklighetens lidande Messias. Hos Dostojevski fick
denna tro karaktären av en världslag. Världens lidande är den heliga
religiösa paradoxen, i den ligger uppror mot det gudomliga, i den
ligger försoning med Gud. Lidandets höghet och majestät är
mänsklighetens krona.
Hos Dostojevski liksom hos George Eliot har ur den medkänsliga
människoskildringen vuxit fram en ny, rent psykologisk romantik,
som fått en religiös karaktär. Men hos Dostojevski är det en vilt
lågande romantik. Livet böljar från himmel till helvete, och figurerna äro
som chimairorna på kyrktaken, djävulsgestalter som växa ut ifrån en
stor och helig kyrka. Dostojevskis författarskap representerar
höjdpunkten av 1800-talets begär efter intensitet. Hans människor äro
inte människor utan kvintessenser av människor. De låga av livstrots,
de skakas av livsångest.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
