Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. Naturalism och problemdrama i Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURALISM OCH PROBLEMDRAMA I FRANKRIKE.
uppgiften för deras rent konstnärliga människoskildring. Knappast
någonsin har fantasien känt sig så bunden i sin arbetsmetod som hos
de franska naturalisterna, men knappast någonsin har den känt sig
mera suverän i sitt slutresultat. Deras »experimentella romaner» tycktes
dem lika vetenskapligt tillförlitliga som själva vetenskapen.
Mycket av allt detta återfinnes hos naturalismens konstnärlige
grundläggare, Gustave Flaubert. Till naturen var han en
ärkeromantiker. Som människa levde han stilla och tillbakadraget och gick
fullkomligt upp i sin konst. I denna
visade sig hans naturs gränslösa
längtan i hans fantasihunger; hans
strävan efter konstnärlig skönhet
och vetenskaplig noggrannhet var
i båda fallen i lika hög grad
»över förmåga». Hans romantiska
fantasi frossade i skildringar av
vildaste barbari; hans konstnärliga
strävan var att skapa en prosa, som
verkade lika musikaliskt betagande
som den mest välklingande vers
och återgav tankens finaste
skiftningar med fulländad pålitlighet.
Han studerade sitt ämne så nog-
grant, vare sig det gällde forntidens
Kartago eller Paris under Ludvig
Filip, att varje detalj fick den rätta
tidsfärgen. Det var en ständig
strid mellan konstnären och veten-
skapsmannen i honom, vilken han
uttryckte i sin sublima allegori om G. FLAUBERr.
sfinxen och chimairan. Han krävde
att »konstnären skulle ställa det så, att eftervärlden inte vet, att han
levat», man skulle känna hans verk som en fullständig, objektiv
verklighet, där man inte förnam konstnärens sympati eller antipati. Han
kände likväl, att ämnet helt och hållet var ett alster av hans fantasi:
»n illusion att beskriva» kallade han det.
Det egendomliga med honom är, att det han hatar som människa,
det älskar han som konstnär. Han älskar det hemska. I »Salammbö»
samlade han allt Österlandets raffinerade fördärv, all dess krassa
vidskepelse och tjutande religiösa fanatism, liksom ock den vildaste råhet
och djuriskhet från den gamla världens barbariska raser. I denna
roman från det gamla Kartago stå vi ansikte mot ansikte med den
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
