Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIX. Den moderna lyriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN MODERNA LYRIKEN.
Utgångspunkten för Victor Hugos lyrik är hans breda och naiva
självkänsla. Han känner starkt, och hans tanke är alltid varm och
levande. Han framträder oförbehållsamt med sitt jag och sina
upplevelser. Han berättar oss om sin dotters död, att han var som tokig
i första ögonblicket, kastade sig på marken och slog huvudet i dess
stenar; all hans värkande ömhet kommer fram med minnena från hennes
barndom, hennes lek och fladder kring honom och alla hennes
oskyldiga ord. Han träder fram med sitt hat mot Napoleon III obehärskat
och våldsamt, han hatar allt hos honom, till och med hans
skägganläggning, och det ges ej ett glåpord, som han inte vill slunga i
ansiktet på honom. Men ur alla dessa personliga känslor växer det ut
något som står över hans egen personlighet.
Ty hur starkt Hugo än är upptagen av sina känslor och sina tankar,
så har han likväl aldrig analyserat de förstnämnda eller grubblat över de
sistnämnda. Därtill är han en alltför aktivt anlagd natur. Hos
honom bilda känslan och tanken strax hans fantasivärld. Då han icke
lever blott för sig själv, utan först och främst för sitt folk och för den
stridande friheten, så breda hans tankar och känslor ut sig över hela
världen; det han tänker och känner, det ser han. Det är därför ej
poetiska reflexioner vi möta i hans dikter: ur reflexionerna ha levande
bilder vuxit fram. Vart han än skådar, vare sig i naturen eller historien,
får det han ser liv och på samma gång betydelse för honom. Ty det
är sig själv han ser överallt, sin egen strid och sitt eget hat mot och sitt
fördömande av förtryckaren, sin egen fasthet, sitt eget ädelmod, sitt
eget fria tal och sin egen orubbliga tro. Därför återkomma ständigt i
»Légende des siècles» skepnader, som peka hän på honom själv och
hans strid: ständigt möta vi den grymme tyrannen och den frimodige
riddaren. Även om det inte finns någon riddare, får tyrannen likväl
veta besked. Sultan Zim-Zimini, som kvävt allt motstånd mot sitt
herravälde i blod och uttömt all maktens, sinnenas och grymhetens
njutning, bjuder sfinxerna på sin tron, sin dyrbara dryckesskål och den
strålande lampan att tala. Och de tala — men alla om tyranners död
och undergång. Och när Zim har krossat dem alla, kommer natten
över honom med sin skräck. Han skälvde, utan vakt, utan stöd, och
natten tog hans hand i mörkret och sade: kom! För Hugos fantasi
bli tingen lika levande som människorna, och till och med nattmörkret
blir en levande person, som handlar och talar efter Hugos hjärta.
Verkligheten växer för hans blick. I dikten »Toulon» nämner han staden,
där den store Napoleon började sin segerbana och där galärslavarna lida
sitt straff. Revolutionshjältarna bli genast halvgudar, och
galärslavarna tyckas närmast likna de evigt fördömda i Dantes helvete. Allt
detta blott för att få säga Napoleon III: Den kula, som den store kri-
166
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
