Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIX. Den moderna lyriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN MODERNA LYRIKEN.
garen själv lade i kanonen, skall du släpa vid foten. Allting växer
ut över verklighetens gränser, för att Victor Hugos förkunnelse skall
få makt i hans röst. Hans dikt är avlad som epigram och född som myt.
Betecknande är i detta hänseende en av hans mest berömda dikter i
samlingen »Les chåtiments»: »Försoningen». Vi se framför oss återtåget
från Ryssland med alla dess fasor, och genom dikten går som ett omkväde
det obarmhärtiga II neigeait . .. Grenadjärerna som förvåna sig över
att de darra, soldaterna som somna in tio tusen och vakna ett hundra,
vakterna som stå eller sitta till häst stelfrusna med trumpeten för
munnen — det är inte människor, det är gengångare, spöken. Så
kommer slaget vid Waterloo. Napoleon håller Wellington fast. Han
ser en här närma sig: »Det är Grouchy.» Det var Blücher. Så börjar
mördandet. Kejsargardet rycker i elden, ser döden i ögonen, ropar:
Leve kejsaren! och stupar. Så blir det en Victor- Hugo-myt. Nederlaget
självt reser sig bland de slagna som en jättekvinna, blek förfäran står
skriven i hennes anlete, och varhelst hennes blick faller, blir det vild
flykt. Alltid slutar skildringen med att Napoleon själv vänder blicken
mot himlen och spörjer: är det straffet? Och alltid lyder svaret: nej,
inte ännu. Vi skakas av varje skildring, och vår spänning efter att få
veta, vad straffet är, växer och växer. Victor Hugo vet väl vad udden i
detta »sinte ännu» är. Till sist visar han oss straffet: Napoleon vilar i
Invaliddômen. Då ljuder det till honom: Moskva, Waterloo, S:t Helena
voro ingenting. Nu kommer straffet. Du dog som den store kejsaren,
nu vaknar du upp som jockej vid cirkus Beauharnais. Victor Hugo
skildrar för oss i hatfylld karikatyr alla männen från det andra
kejsardömet, som pryda sig med Napoleons klädespersedlar och fiffa upp
sin skam med hans segrar. Och alla segerstatyer vrida sig under
blygseln. Men då är straffet fullbordat. Napoleon läser i eldskrift
namnet på sin synd: 18 Brumaire.
Så är det alltid i Victor Hugos poesi: hans tanke blir slagord.
Slagordet väcker exemplet, och av exemplet blir myt. Allt är skapat av
hans mäktiga livskänsla, som fyller hela världsalltet, som lever och rör
sig i det, uppåt mot ande och ljus, som strider i det mot fördom och
förtryck. Han är »Satyren», som han själv diktar om, satyren som
sjunger om världens liv alltifrån Kaos’ strider, då själen föddes, om
själen som skingrar kaos och gör träd, djur, människor heliga, om
tyranner och gudar, som kuva människan, och om den
rättfärdighetens stund, som närmar sig och skall frälsa människan. Den lille
satyren växer under sin sång, blir hög som ett berg och fyller hela
rummet, kräver frihet för anden, ljus och kärlek och ropar:
Jupiter, på knä: Plats för alltet! Jag är Pan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
