Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Den moderna lyriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN MODERNA LYRIKEN.
Detta är Victor Hugos egen diktning; den får sin makt, därav att den
genom hans egen mäktiga livskänsla står i förbund med hela
världsalltets liv, får tingen att leva, massorna att yra, allting att röra sig,
handla och tala, så att det blir en återspegling av hans egen tanke.
Victor Hugos diktning har sin direkta motsats i den »parnassiska
skolans», särskilt sådan den representeras av de tre mästarna Leconte de
Lisle, Sully Prudhomme och Baudelaire. Hugo älskar och prisar livet,
och hans form är svällande; de sistnämnda däremot hata och frukta
livet, de älska och prisa döden, och deras form är knapp och betecknande.
Leconte de Lisle kom från
tropikerna och hade sett sina
socialistiska drömmar grusade. Men i sin
poesi blev han sin livsbesvikelses
kunglige hämnare. Hånfullt ropade
han till den »blodtörstiga hopen»,
att han inte utlämnade sitt liv till
dess jubelrop eller dansade med dess
gycklare och skökor i dess tarvliga
teaterlada. Tvärtom! Poesien var
hans blanka, fasta harnesk. Varje
drag i den var utpräglat, varje
uttryck utmejslat; han tecknade aldrig
en bild, utan att den framträdde
plastiskt klar för fantasien. Det är en
obarmhärtig, koncentrerad styrka i
denna stil. Ur alla de säkert
formade detaljerna stiger en stämning,
LECONTE DE LISLE. som är hög, isande och fjärran. Han
genomforskar en mängd kulturers
och särskilt deras religioners historia, men hans bilder, som äro
ohyggligt historiskt trogna, visa i synnerhet det hemska och upprörande,
och i religionerna ser han det eviga Ragnarök. Nya gudar segra över
de gamla genom en blodig strid mellan människor, och som man ser
alltsammans från evighetens ståndpunkt, vet man, att segerherrarna
nog gå under om ytterligare tusen år. Ty livet är strid, lidelse och
undergång i obarmhärtig växling, men döden är stilla och majestätisk.
Han älskar tropikernas natur, som är mäktig och likväl tom, dess
skoningslösa, förtärande sol; han skildrar dess obevekligt frodiga
blomstring kring de vildaste mordscener, och denna suveräna
likgiltighet tyckes honom kunglig. Han älskar de stora och vilda djuren,
han besjunger kondoren, som svävar högt över Anderna och sover på
utbredda vingar i den iskalla luften, han skildrar elefanternas orubbligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
