Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIX. Den moderna lyriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN MODERNA LYRIKEN.
hans blod brann av begär efter att vara med i dess strid med sin dikt.
Han älskade striden, blodet och viljan, vare sig det var de lystna
drifternas fest eller de fromma munkarnas självövervinnelse under gisslet.
Han hade tron på vetenskap och framåtskridande, på tankens och
kärlekens seger. Men han led av livets jämmer, han såg hur städerna sögo
musten ur landet. Hans dikt är som en febersyn, hans vers hamrar
med hårda och häftiga ord. Massan, som ingen efter Victor Hugo
hade skildrat i dess böljande vimmel, tågade åter in i dikten. Han
ser hopen av elända vandra bort från det fredliga hemmet till
städernas ljushav, som skiner ut i natten. Allt blir öde, död, feberluft, och
spaden står oanvänd i marken. Brännvinskrogen blir den härjande
döden själv, fyllfryntlig och omedgörlig och likgiltig för sina
ödeläggelser och för all påverkan från människor och från Gud själv. I dessa
städer ser han nog det piskade livets jäkt, som obarmhärtigt sliter
sönder människorna, men han vet också, att där födas nya tankar.
Han har i sin dikt »La foule» tecknat revolutionsbyn, där
massupproret magiskt drar allt till sig och där i känslornas kokande virvel ära
och förbrytelse, kärlek och raseri strömma samman. Massan
förkunnar ödets lag utan att veta av det, där är det nyas födelsetimme,
man stiger där upp till en ny tro, raseriet tvingar fram den nya
sanningen och slår fast den.
Den franska lyriken efter 1850 innehåller ej lika mycket av episka
och dramatiska element som den engelska. Tennyson gav ofta en
historisk bild och Browning först och främst en dramatisk monolog. Men
de historiska bilder, som vi möta i den franska lyriken, stå där av andra
skäl än för den historiska skildringens skull. Här är det tendensen som
härskar, och även i Leconte de Lisles objektiva konst är tankeinnehållet
centrum i det hela. Men i franska litteraturen visade sig ett motsatt
fenomen: här var det dramat som för ett ögonblick kom under lyrikens
herravälde. Maeterlinck förde in det i symbolikens drömvärld, och
det visade sig, att den symbolistiska antydningskonsten kunde skapa
dramatisk verkan. Just emedan vi i det maeterlinckska dramats
tidlösa skuggvärld inte få rent besked om vad som sker, utan allting måste
anas, allting rör sig i obestämda häntydningar och svävande stämningar,
kommer man ofrivilligt att sitta i spänd väntan på den händelse,
som närmar sig. Och i dessa dramer, där handlingens innehåll ständigt
år älskog och död, hålla stilens omkvädesartade upprepningar och
varsel, vilka ständigt återuppliva tanken på katastrofen, vår fantasi
fången i den dova skräckstämning, som är denna dramatiska
skuggvärlds livsluft. Det var lyrikens seger på dramats område.
Den franska lyriken blev ända från och med den parnassiska
skolan en konst för konstens skull. Vad det gällde var vad det poetiska
U
ep
eD
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
