Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Naturalismens utbredning och omdaning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURALISMENS UTBREDNING OCH OMDANING.
kollision med varandra. Dottern känner med eller mot sin vilja den
forna respekten för fadern, när hon träder in i hemmet, och hon är på
god väg att låta gifta bort sig med sin gamle förförare, som nu är
hedersborgare. Men då reser sig konstnärinnan och kvinnan inom henne
och sätta sig till motvärn. Den gamle översten vill ej veta av några
underhandlingar med den trotsiga — han griper till revolvern, och
endast till följd av ett slaganfall blir mordet omintetgjort.
Sudermann kände dessa gamla oböjliga militärer, vilka icke veko
en hårsmån, utan stodo orubbliga i alla stormar. Det är för honom ett
nöje att teckna dylika
militärtyper, och sällan har han gjort det
med djupare känsla än i
»Fritzchen», denna mästerliga lilla
enaktare, där fadern-militären måste
tyst och lugnt se sin son gå i
döden, därför att denne givit sin
ära till spillo. Han kan inte tala
om saken med makan och modern,
som ingenting anar; det finns
ingenting som röjer, vad han vet och
vad han känner.
Men hos Sudermann är, såsom
redan antytts, det hela anlagt på
effekt. Det teatraliska intrycket
är honom kärare än den
dramatiska utvecklingen.
Den främste representanten för
Tysklands naturalister är Gerhardt
Hauptmann. I sina första dramer SUDERMANN.
tecknade han med säker blick
bilden av förtvivlade förhållanden och av den själanöd de framkalla.
Det djupaste av dessa dramer är helt visst »Einsame Menschen».
Den unge forskaren, som lever för det nya och på det gamla, som har
en liten hustru i gammaldags stil, men möter en kvinna, som är hans
själsfrände och som fångar hans håg — han måste gå under i
konflikten, han tillhör icke de starka. Han följer de gamla bruken och
hissar det nyas fana, men han förmår ej genomföra något. Han blir den
överflödige» i en ny upplaga. Men hans strider och hans lidanden,
omgivningarna som pressa honom emellan sig, den nya andan, som
arbetar i hans bröst — allt detta har man känsla av i varenda scen.
Dock — Hauptmann stannar icke vid den enskilde individen. Sitt
fulla mästerskap nådde han först i »Die Weber», där hjälten är massan,
197
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
