Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Bergsons kunskapsteoretiska motivering: intuition och intellektuell åskådning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu Bergson. Som det innersta i oss själva,
och i hela tillvaron, har han funnit något som
icke tagit tidens (den kvantitativa) eller rummets
form, det radikala vardandet, nuflödet, som det
på svenska blivit översatt; livsströmmen,
uppfattad av intuitionen. Men så fort vi söka gripa
den med vår intelligens, så förvandlas den. Då
blir den till en serie av i och för sig vilande,
döda kinematografbilder, utbredda i tidens
kvantitativa schema.
Alltså, i varje ögonblick tenderar vardandets,
den rena aktivitetens ström att stelna, frysa säger
han stundom, materialiseras, kallar han det också,
det blir en fällning av rums- och tidsmomenter
— ett fall, en degradering, en död.
Det är hos båda filosoferna samma process
som beskrives, och själva uttrycken komma
varandra så nära som möjligt. Det är tydligt, som
sagt, att Bergson och Fichte stå inför samma
upplevelse. Och den punkt de i tillspetsningen
av sin filosofi tangerat är just i ordets
eminentaste mening den springande, livsskälvande
punkten, punctum saliens i all filosofi.
I tolkningen av denna upplevelse kvarstår
förstås alltjämt den skarpa och principiella
divergensen, att Bergson anser sig i intuitionen
erfara det i sig varande, medan Fichte anser
ett sådant, fattat som motsats till vår
fenomenvärld, för en orimlighet. Snarare, kunde det
tyckas, borde man jämföra Bergson med
Schopenhauer, som i viljan fann tinget i sig, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
