Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapitel III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och det har bara en man. Jag behöver mycket
mera hjälp, mycket mera, sade han med höjd,
litet irriterad röst.
De arbetade båda tigande en stund. Detta var
deras första gräl, och Vera kände en bitter
eftersmak av det. William tittade på sin hustru
över axeln. Grät hon? Allvarsam gick han bort
till henne och såg henne rakt in i ansiktet.
— Vad är det med dig, din lilla dumming?
Ack, ni kvinnor! Det är verkligen svårt att tala
med er.
Vera teg och undvek hans blick. Han tog
henne i sina armar.
— Var inte ond! Vi får inte kivas. Det gör
detsamma, vad det blir... det kommer i alla fall
att bli kärt för oss. Och förrän den tiden
kommer, ska vi inte bry oss om att tänka på det.
— Titta! En båt! ropade Vera upprörd och
slet sig loss.
— Ja, verkligen, en båt! bekräftade William.
Vem kan det vara? Antagligen någon granne.
Det var roligt.
Båda skyndade snabbt och glatt ned för
sluttningen. Strax därpå kommo två män och en
kvinna till stranden. Den äldre av dem räckte
William handen och sade:
— Vi fick redan i våras höra talas om att
någon hade slagit sig ner här. Och nu ville vi
komma och hälsa på er. Vi tänkte också tala litet
affärer med er. Vi är era grannar så att säga och
bor en trettio engelska mil längre upp vid kusten.
Mannen, som talade, var mager och senig och
hade tovigt rött skägg. Han var ungefär sextio
år gammal. Han hade ett egendomligt namn:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
