Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Ombord på Svithiod. En afskedsmiddag. Baron Hamilton håller tal. En skål för E. G. Geijer och för Jenny Lind. Ett afskedsbref. Ut till hafs. »Blida Böljor». Vårnatt på Hafvet. Hågkomster. Dagböckerna. Sällskapslif ombord. »Det Våta Elementet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KVA SKRIFVER
31
Tegnérs epigram öfver tyska språket med tydlig
till-lämpning på Dagboksförfattarinnans egen personlighet:
»Frisk, starklem m ad och grof — en jungfru,
fostrad i skogen,
Smidig derjämte o c h skön — endast är munnen
för bred! —
Litet raskare ock! — Lägg af ditt flegma att
icke
Meningens början är glömd, innan man hinner
dess slut!»...
Säkert läste hon den nu småleende, utan spår
af harm, innan hon började skrifva; Adolf hade ju för
länge sedan förtrott sin Agnes, att det var så frestande
att retas med Eva, emedan hon ej alls förstod konsten
att bli ond! — Utan tvifvel var hon tillräckligt medveten
om den ömma dyrkan de retsamma bröderna i tysthet
ägnade henne, för att af hjärtat unna dem ett oskyldigt
nöje, om ock på hennes egen bekostnad.
Men i Dagboken skref hon på denna den första
resdagens afton:
. . . »Alla Journaler och Resebeskrifningar jag hittills sett,
hafva merendels börjat med uttryck af saknad öfver att lemna
Fosterjorden. Sjelf just nu i begrepp att lemna den, förundrar
jag mig öfver, att inom mig verkligen ej förnimma något af
denna saknad. Min Fosterjord! det synes mig vara dem
jag älskar; jag saknar således mina Föräldrar, mina Syskon
dem lemnar jag med Saknad och Smärta, till dem ila
tankarne längtansfullt tillbaka — men jorden, Fosterjorden, den
utgöres för mig af Kinnekulle... Då jag sett sista
skymten af dess topp försvinna, då har jag tagit farväl af mitt L a n d,
och Stockholms Skeppsbro skulle för mig vara ett Intet
om ej Fader, Moder och Bröder der stått qvar och
med tårfyllda ögon tillvinkat oss sitt afsked... Hugo
Hamilton lemnade oss vid Dahlarön. Redan någon stund förut
hade vi varit uppe på däck för att njuta af den sköna af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
