Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Ombord på Svithiod. En afskedsmiddag. Baron Hamilton håller tal. En skål för E. G. Geijer och för Jenny Lind. Ett afskedsbref. Ut till hafs. »Blida Böljor». Vårnatt på Hafvet. Hågkomster. Dagböckerna. Sällskapslif ombord. »Det Våta Elementet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
EVA SKRIFVER
tonen . . . Hafvet var spegelblankt, den nedgående solen
speglade deri sina strålar, tusende små guldglänsande moln
om-gåfvo dem och bildade en så grann, så skimrande tafla, att
en målares djerfvaste fantasi aldrig skulle våga skapa något
sådant —... Jag stod der och såg och tänkte: ’Hjertat
ej åldras, fast bort ila åren; — 1 — och då man
känner hjertat ungt, det är, lika känsligt för sorg och glädje,
då är det skönt att blicka på en sådan tafla och säga till
sig sjelf: se der också något, som aldrig åldras, aldrig
förändras I... Bredvid mig stod den gode Professorn; han
giäddes liksom vi åt den undersköna taflan ... Ja, hos h o n o m
framför alla andra är visserligen hjertat alltjemt ungt I — Men
mitt — är det verkligen ungt? — Ja, men ej så som jag
här ofvan sade; det är varmt, känsligt och mottagligt för alla
intryck — dock mest för de sorgsna, de vemodsfulla — glädje
känner jag, då jag ser eller hör något Skönt och Godt —
men äfven den söker oftast sitt uttryck genom tårar...
Och dock har jag ju så mycket att glädjas öfver 1 Gud är
god — och ’den sig förtror i Guds Hand, han bygger ej
på lösan sand’ . . . Ännu för någon tid sedan var jag så
upprörd, så bedröfvad; nu är jag lugnare, men i stället känner
jag en domning i hela min varelse, en likgiltighet med hvilken
jag ej kan förlika mig. —- Dock äfven detta går väl öfver i
sinom tid... Agnes tyckes vara så älskvärd —! Jag hoppas
innerligen vi skola komma att hålla rätt mycket af hvarandra
och alla äro de så obeskrifligt goda mot mig . . . Må detta
vara sagdt såsom inledning till Journal, der jag föresatt mig
att med få inskränkningar uppskrifva allt hvad jag känner
och upplefver under min resa . . .»
Anteckningen bär ännu spår af den sjukligt
öfver-retade stämning som framkallats af en nyss genomgången,
smärtsam erfarenhet — som förut blifvit nämndt*, en
under beklagliga förhållanden bruten förlofning mellan
tvenne dagboksförfattarinnan kära och närstående
personer, hvarvid hon själf fätt spela den gemensamma för-
* Se Solnedgången II, sid. 357.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
