Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. Dresden. Ansträngande Njutningar. Landsmännen. Sophie Adlersparre. Friherrinnan Knorring. Baron Hugo Hamilton. Familjen v. Kræmer. Uppsalavännerna. Man börjar längta hem. Afresa till Berlin. Ur Askan i Elden. Ett drygt dagsarbete. Vid Amalias Graf. Röda Rosor och hvita Liljor. Morgonvandringar i Minnenas Värld. Oaser i Öknen. Schelling och Bettina. De långa Tankarne. Missräkningar. Den Helvigska kretsen. Savigny. Fru von Bardeleben. Bröderna Grimm. Leopold v. Ranke. Rauch och Wichmann. Dieffenbach och Doenninger. Dora von Helvig. Afskedsmiddag hos Svenska Ministern. Smickrande hyllning. Afsked från Berlin. »Nästa Vecka!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398 VID amai.IAS graf
Lyckligtvis hade dock Berlin äfven annat och bättre
att bjuda det lilla svenska ressällskapet — ej heller var
det i själfva verket de officiella i »Ra th ge b er fiir
R e i s e n d e» angifna sevärdheterna som man framför
allt kommit för att uppsöka där, utan minnen och
förbindelser af vida innerligare och mera personlig art.
Allt hvad man hoppats att finna fann man visserligen
icke, men dock tillräckligt för att äfven åt
Berliner-vistelsen — trots damm, värme och torka — skänka mer
än ett af de ögonblick hvilkas stämningsfulla skönhet
i tacksamma hjärtan bevaras, långt sedan hågkomsten
af alla tillfälliga obehag förbleknat. Ett sådant
ögonblick var utan tvifvel den tidiga morgonstund — »strax
efter soluppgången», medan daggen ännu låg kvar på
gräsmattorna och något af nattens svalka dröjde i
trädens skugga — då Geijer och hans Agnes
tillsammans stodo vid Amalia von Helvigs graf på
Luisen-städterkyrkogården samt, tysta och rörda, på den
mur-grönsklädda kullen nedlade de blommor de kvällen förut
gemensamt utvalt i den berömda handelsträdgård som
också utgjorde en af hufvudstadens sevärdheter, och
där, trots den allt förbrännande hettan, en »hel verld
af skönhet» ännu, »tack vare de sinnrikaste
anordningar», blomstrade, grönskade och doftade »i obeskriflig
friskhet och yppighet»... Det hade varit en liten
meningsskiljaktighet mellan far och dotter: — Agnes —
och äfven fru Anna-Lisa, som hvars representant hon
betraktade sig — var af den bestämda åsikten att de
blommor hvarmed man prydde en graf borde vara
hvita, på sin höjd violetta, med ett ord »i allvarliga
färger —». Men härom ville Geijer icke höra talas...
»Dumheter — det är väl inte på död och
liksvepning man skall tänka vid en graf, utan på lif och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
