Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är omöjligt att skildra det öfvermått af skräck, som grep
juden vid detta meddelande och genast tycktes förlama alla hans
krafter. Hans armar sjönko ned utmed sidorna, hans hufvud sänkte
sig mot bröstet, hans knän böjde sig under kroppens tyngd, hvarje
nerv och muskel i hans kropp tycktes förtvina och mista sin kraft,
och han föll ned för pilgrimens fot, som om han af en osynlig makt
krossats till stoft, utan förmåga att stå emot.
»Helige Abrahams Gud!» var hans första utrop, då han
sammanknäppte och lyfte upp sina händer, men utan att kunna resa sitt
gråa hufvud från golf vet. »O, helige Moses! O, välsignade Aaron!
Drömmen drömmes ej för intet, och synen kommer icke utan grund!
Jag känner redan deras järn sarga mina senor!»
»Stig upp, Isaac, och hör på mig», sade pilgrimen, som iakttog
hans öfverväldigande ångest med ett medlidande blandadt med förakt,
»ni har orsak till er skräck, då man tänker på det sätt, hvarpå både
furstar och adelsmän ha behandlat edra bröder, för att afprässa dem
deras skatter; men stig upp, säger jag, och jag skall visa er, hur
ni skall komma undan. Lämna genast detta hus, medan dess invånare
sofva tryggt efter gillet i går aftse. Jag skall föra er på
skogens hemligaste stigar, hvilka jag känner lika väl till som den
skogsfogde, som har tillsyn öfver dera, och jag skall inte lämna er, förr
än ni är under säker lejd af någon riddare eller baron, som drar
till torneringen och hvars välvilja ni nog har utvägar att förvärfva er.»
Då Isaacs öron uppfångade den skymt af förhoppning att
undkomma, som dessa ord inneburo, började han småningom och liksom
tum för tum resa sig upp från golfvet, tills han låg på sina knän;
han kastade då tillbaka sitt långa grå hår och skägg och riktade
sina skarpa, svarta ögon på pilgrimens ansikte med en blick, som
på en gång uttryckte hopp och fruktan, men tillika ej var fri från
en viss misstänksamhet. Då han hörde den sista delen af meningen,
tycktes hans ursprungliga ångest vakna på nytt i sin fulla styrka,
och han föll åter ned på sitt ansikte och utbrast: »Jag skulle ha
utvägar att förvärfva mig välvilja! Ack, det finns blott ett medel att
vinna en kristens gunst, och hur kan den stackars juden, som
utprässningarna redan ha bragt i samma nöd som Lazarus, finna det?»
Och som om misstanken hade fått bukt med alla hans andra känslor,
utbrast han därefter plötsligt: »För Guds skull, unge man, förråd
mig inte — för den allsmäktige Faderns skull, som har skapat oss
alla, både judar och hedningar, både israeliter och ismaeliter — öfva
icke förräderi mot mig! Jag har inga medel att vinna en kristen
tiggares välvilja, om han än endast taxerade den till en enda penny!»
Då han uttalade de sista orden, reste han sig upp och grep tag i
pilgrimens kåpa med den mest bönfallande blick. Pilgrimen ryckte
sig lös, som om denna beröring orenade honom.
»Om du så vore lastad med all ditt folks rikedom», sade han,
»hvad kunde jag ha för glädje af att göra dig skada? Med denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
