Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Om jag nu säger nej till att skjuta på de villkoren?» sade
fribonden. »Ers nåd, som har så många väpnade män till hjälp, kan nog låta dra af mig tröjan och piska mig, men kan inte nödga mig att spänna min båge eller skjuta med den.»
»Om du inte går in på mitt goda anbud», sade prinsen, »så
skall profossen på täflingsbanan skära af din bågsträng, bryta sönder din båge och dina pilar och köra bort dig som en eländig pultron.»
»Det är icke rimliga villkor ni ger mig, stolte prins», sade
fribonden, »då ni så där tvingar mig att mäta mig med de bästa bågskyttarne i Leicester och Staffordshire och hotar mig med skam och hån, om de skulle skjuta bättre än jag. Icke desto mindre skall jag efterkomma er önskan.»
»Håll noga ögonen på honom, drabanter», sade prins Johan,
»han börjar bli rädd; jag misstänker, att han ämnar smita sig bort från täflingen. Och ni, godt folk, skjut ni bara käckt på; en dofhjort och ett fat vin vänta er i tältet där borta att styrka er med, då priset är vunnet.»
Det sattes upp en skottafla vid den öfversta ändan af den södra allén, som ledde till stridsplatsen. De i skjutningen deltagande bågskyttarne intogo i tur och ordning sin plats vid den andra ändan af allén, och afståndet mellan denna plats och skottaflan var så stort, att man måste vara en god skytt för att kunna träffa målet. Bågskyttarne, hvilka förut genom lottdragning bestämt den ordning, hvari de skulle skjuta, skulle hvar och en afskjuta tre pilar efter
hvarandra. Skjutningen leddes för öfrigt af en tjänsteman af lägre rang, som kallades täflingsprofoss, ty stridsmarskalkarne från torneringen voro för förnäma till att de skulle kunna nedlåta sig att ha uppsikt öfver böndernas idrotter.
Den ene efter den andre af bågskyttarne trädde fram och afsköt sina pilar på gammalt godt bondemanér. Af tjugufyra pilar, som af skjutits omedelbart efter hvarandra, hade tio blifvit sittande i skotttaflan, och de andra hade träffat så nära den, att det i betraktande af det stora afståndet måste anses som prof på god skjutkonst. Af de tio pilar, som träffade taflan, voro två, som sutto innanför ringen,
afskjutna af Hubert, en skogvaktare i Malvoisins tjänst, som
följaktligen förklarades vara segrare.
»Nå, Locksley», sade prins Johan till den käcke fribonden med ett giftigt leende, »vill du mäta dig med Hubert eller vill du utlämna båge, koger och bälte till profossen?»
»Efter det inte hjälper med mindre», sade Locksley, »får jag
väl försöka min lycka på det villkoret, att då jag har skjutit två pilar på Huberts mål där borta, så skall han vara skyldig att skjuta en på det mål jag anger.»
»Det är inte mer än billigt», svarade prins Johan, »och det skall inte nekas dig. Slår du denne skräflare ur brädet, Hubert, så skall jag fylla ditt jakthorn med silfverpengar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
