Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Får jag be att få se litet närmare på det där hornet, som har så kraftiga toner?»
Riddaren spände af sig bältet och räckte hornet till
reskamraten, som genast hängde det om sin hals.
»Tra la la» — han hvisslade melodien — »jo, jag kan min skala så bra som någon annan.»
»Hvad menar du?» sade riddaren. »Ge mig tillbaka hornet.»
»Ge er till freds, herr riddare, det är i säkert förvar. Då
tapperhet och narraktighet färdas samman, bör narraktigheten ha hornet, ty den kan blåsa bäst.»
»Hör du, din slyngel», sade den svarte riddaren, »du tar dig
väl stora friheter. Akta dig bara, att du inte sätter mitt tålamod på för hårdt prof.»
»Far inte för hårdt fram mot mig, herr riddare», sade narren
och höll sig på tillbörligt af stånd från den hetsige krigaren, »annars lägger narren benen på ryggen och öfverlämnar åt den tappre herrn att leta sig fram genom skogen bäst han kan »
»Ja, där träffade du mig på rätta stället», sade riddaren, »och sanningen att säga har jag blott föga tid att gräla med dig. Behåll hornet, om du vill, men låtom oss nu fortsätta vår färd.»
»Ni gör mig alltså ingen skada?»
»Nej, har jag sagt, din krabat.»
»Ja, men ge mig ert ridderliga ord därpå», fortfor Wamba, i
det han närmade sig med stor försiktighet.
»Jag sätter mitt ridderliga ord i pant; kom hit bara!»
»Ja, då äro tapperheten och narraktigheten åter goda
reskamrater», sade narren och kom helt frimodigt fram till riddaren, »men sanningen att säga tycker jag inte om sådana knytnäfsslag som dem ni tilldelade den långe munken, då hans helighet tumlade om i gräset som kungen i ett kägelspel. Och nu, då narraktigheten bär hornet, må tapperheten resa sig och rista sin man, ty om jag inte
misstar mig, så finns det i det där snåret folk, som lurar på oss.»
»Hvaraf drar du den slutsatsen?»
»Däraf, att jag två eller tre gånger har sett en hjälm blänka fram mellan de gröna löfven. Hade det varit ärligt folk, så hade de hållit sig på vägen. Men det där snåret är ett utmärkt kapell för S:t Nikolais klerker och annat röfvarepack.»
»Få min ära», sade riddaren och fällde ned sitt visir, »jag tror att du har rätt.»
Och det var i sista ögonblicket han fällde ned det, ty i samma nu flögo tre pilar från det misstänkta stället mot hans hufvud och bröst, och en af dem skulle ha trängt in i hjärnan, om den ej studsat tillbaka mot stålvisiret. De bägge andra studsade mot ringkragen på rustningen och mot skölden, som hängde omkring hans hals.
»Tack, min skicklige vapensmed», sade riddaren. »Låt oss nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
