Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Och bra blåste du, hederlige Wamba», svarade kungen. »Dina
goda tjänster skola inte bli glömda.»
»Confiteor! Confiteor!» utbrast i underdånig ton en röst i närheten af kungen — »längre kommer jag ej med mitt latin, men jag bekänner mitt majestätsbrott och ber om absolution, innan jag föres till afrättsplatsen.»
Richard vände sig om och såg den gladlynte eremiten ligga på
knä och tumma sitt radband, medan hans pikstaf, som ej varit
sysslolös under kampen, låg på gräset bredvid honom. Han hade antagit en min, som skulle uttrycka den djupaste ånger, hans ansikte var vändt mot himlen, och hans mungipor voro neddragna. Men detta försök att hyckla en allvarlig ånger motsades på ett egendomligt sätt af ett skämtsamt uttryck, som glimtade fram i hans fylliga ansikte och antydde, att både hans rädsla och hans ånger voro spelade.
»Hvarför är du så försagd, tokige präst?» sade Richard. »Är
du rädd för, att din biskop skall få veta, hur troget du tjänar den heliga jungfrun och sankt Dunstan? Säg ut, karl! Du skall inte vara rädd, Richard af England förråder inga hemligheter, som röjts vid vinkruset.»
»Nej, nådigaste konung», svarade eremiten, »det är inte
biskopsstafven jag är rädd för, utan kungaspiran. Ack, att min oheliga näfve någonsin kommit i beröring med Herrans smordes öra!»
»Ha, ha! Blåser vinden från det hållet? Jag hade sannerligen
glömt den örfilen, fastän det ringde i mitt öra en hel dag efter den. Men gaf du mig ett duktigt slag, så vill jag fråga de goda män, som stå här omkring oss, om det inte blef betaldt igen fullt så hederligt — eller om du tror, att jag ännu är skyldig dig något, är jag villig till ännu en dust...»
»Nej, för ingen del», svarade broder Tuck, »jag fick tillbaka allt, och det med ränta — måtte ers majestät alltid kunna betala sina skulder lika rikligt!»
»Kunde jag göra det med knytnäfslag», sade kungen, »så skulle mina kreditorer ha föga orsak att klaga öfver, att min skattkammare vore tom.»
I detsamma infunno sig två nya personer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
