Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEXTONDE SÖNDAGEN ÉFfÊR TRÊFALDlGHETSSöNDAG 265
emellanåt rätt långa tider, skonsamt lätt öfver oss, utan han
gifver direkt mångt och mycket, som bereder glädje och förökar
den. Men sorg kommer också. Sjukdomen kastar bland annat
sina mörka skuggor öfver hemmet. Och det kan blifva ett svårt
tryck, stor ångest. Våra käras sjukdom blir vår nöd. Ju kärare
de äro oss, dess smärtsammare kännes det för oss. Hjärtat
krymper samman. Understundom drager hemsökelisen ut öfver
icke blott veckor och månader, utan år, kanske årtionden.
Emellanåt kommer nöden öfver oss så hastigt, att vi alls icke kunna fatta
det. Och ingen hjälp kommer. Döden kommer i stället och
klipper af alla jordiska förhoppningar.
Huru pröfvande är nu icke särskildt detta: ingen hjälp,
ingen hjälp!
Vår första tanke, vår till en början allt behärskande önskan
är kanske den, att vi blott måtte blifva sjukdomen kvitt. Vi
älska ju icke öfver hufvud taget bördorna, icke heller sjukdomens
börda, vare sig den lägges på oss själfva eller på dem vi älska.
Vi hälsa den icke välkommen. Vi tänka icke mycket på den
inre vinst, som kan skänkas oss därigenom, så stor och rik just
under nöden, om den tages rätt. Nej, vi vilja ur den snarast
möjligt. Befrielse, åtminstone lättnad, som bringar hopp om
befrielse, är vår lösen.
Så sända vi bud därom till den store hjälparen. Vi bedja:
Herre, gör din hand åter lätt öfver oss; tag bort trycket, som
du lagt på oss; gör helbrägda! Och det är ju en stor lisa bara
detta, att få lägga fram det. Det lättar och lindrar. Det är att
andas ut en stund. Vi få åberopa Jesu kärlek, vi få vädja till
hans kärleksintresse, såsom systrarna gjorde: »Herre, se, han
som du har så kär ligger sjuk.» Och vi få göra så med alldeles
särskild frimodighet, om det är en lärjunge det gäller, en Jesu
vän. Det är så sant: mästaren vet det redan, vi tyckals icke
behöfva underrätta honom därom. Men han vill veta det just af
oss. Vinsten blir också vår.
Och så, när vi, kanske gång efter annan, hafva lagt det i
bön inför honom, vänta vi hjälpen, åtminstone något tecken till,
att vår bön nått fram, någon kärlekens hälsning, hvilken form
han vill gifva den. Men han dröjer, dröjer och dröjer. Huru
långsamt det blir! Vi söka hålla fast därvid, att vi därför icke
äro förgätna. Han tänker helt visst på oss. Men huru pinande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
