Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
synes mig det hela som en dyster dröm. Det tyckes
mig som om jag lefvat någonstädes långt, långt
borta på en dimhöljd ö, en ö, där solen glömt bort
att lysa, där själen frös till: is inför ett fruktansvärdt
något, inför en Gud som var en stark hämnare, en
sträng gammal herre, hvars lust det var att komma
åt små fattiga barn i deras fel, deras onda tankar,
ja deras upptåg och lekar.
När luften blef alltför tung och dåsig,
fordringarna på ett »credo in absurdum" alltför svåra, gick
jag till min vän och lärare i latin, Magistern Carl
Severin Emeleus. Han bodde i biskopshusets, så
kallades gården än på min tid, norra flygel i dess
nedre botten.
Ungkarl och enstöring — hans enda umgänge
vid denna tid var den för sin kvicka penna
minnesvärda Alexander Jænisch — blyg och försynt,
med en för honom plågsam böjelse att rodna i tid
och otid, var Emeleus en utomordentligt
kunskapsrik och klart tänkande man. Till sin religiösa
uppfattning anslöt han sig väl närmast till de engelska
deisterna. För mig blef han människouppväckaren,
som ruskade om det stora, heliga tabernaklet
däruppe, rörde om det försumpade vattnet i min själs
Bethesda.
Hos magistern blåste det andra vindar, han var
den första shakespeare’an jag känt, han kunde lörd
Byron utantill, och långa stycken af J. Addisens
odödliga krönika i The Spectator har ban öfversatt
för mig. Han höll mig med „goda böcker" af annat
slag. En dag, det var i början af Juni 1862, gaf
han mig ett arbete, om hvilket han rodnande sade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
