Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
„att det nog var bäst att icke visa det för hvem
som helst däruppe", det var Den siste Athenaren af
Victor Rydberg.
Jag förstod halfkväden visa och handlade
därefter. Jag läste boken med lefvande intresse och
ifver, men långsamt gick det. Min läsesal var högst
uppe på vinden eller stallskullen, på stunder som
undandrogos skolstudierna. Johannenatien, medan
de andra gått ut för att se på midsommareldarna,
hade jag smugit mig upp i vår mansard och läste
där Den siste Athenaren under stigande spänning.
Jag såg, jag hörde, jag märkte intet omkring mig,
• jag var fullt och helt inne med prokonsulen Annæus
Domitius, den sköna Hermione, Chrysantheus,
atenare och romare, då kära mor kommer in och gör
beslag på den gudlösa boken. Och där blef
undersökning, husrannsakan, trassel och obehag i
oändlighet, obehag som ännu i många år kastade en mörk
slagskugga öfver min afgudade vän magistern.
Som en försoningens gärd och för att rensa
min själs örtagård fick jag sedan i långa tider läsa
allt hvad Sveriges präster skrifvit om och mot denna
Rydbergs bok. Af allt detta minnes jag numera
endast friherre F. P. Hjertas artiklar i tidningen
„Wäktaren" (en tidning som min morfar fann så
förträfflig, att han höll den i tio exemplar), de voro
nämligen ondsinta. Min själ var som en
Penelope-väf, den tråd som slogs in däruppe i biskopshuset,
den ref magistern där nere upp. Ack, jag är dem
tacksam nu, hvardera parten, de mente det så väl,
de gjorde sitt bästa. Men då, ja då var det en
jämrens tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
