Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172’
ten, som dömer orättvist, öfver vår konstnärliga
maktlöshet, vår sterilitet.
Men, ni orättvise åklagare, vi äro mera eldade
än våra föregångare, vi lämna allfarsvägen, vi
gå framåt; och om några gå vilse, finnas de
som visa nya stigar, stigar som en dag skola
blifva vägar. Hafven tålamod och hopp, tron
framförallt ej, att man utan vidare uppfinner en
ny arkitektur i former som skulle tilltala
ignoranterna. Konsten har liksom materien sina
gränser. Målaren, liksom skulptören, skall städse
taga sina modeller ur naturen och icke, för att
framkasta något nytt, skapa monstrer. Musiken
skall alltid vara grundad på harmoni och
melodi; eljes är den endast buller. Hvarje konst
besjälas lika visst af förnuftet som af
inspirationen; därförutan finner man endast oordning.
Arkitekturen följer lagar, mot hvilka man aldrig
skall kunna bryta, primitiva grundlinjer, motiv
och utgångspunkter, dem man ej kan förbise."
Garnier gör sedan en jämförelse mellan
ingeniörer och arkitekter och beklagar den
»moderna uppfattningen", som skiljer åt dessa två,
afdelar konsten i tvenne grupper och gör af den
ena „une profession distincte". Man lämnar åt
ingeniören broar, magasin, viadukter, men när
det gäller att bygga stationshus, ja, då går man
till arkitekten. Detta är oförnuft, en kuriös
tolkning af själfva begreppet, af „konsten att bygga".
Hvem kan draga gränslinjen mellan den enas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
