Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174’
Palatset på Champ-de-Mars
(järnkonstruktion), som icke liknar sin granne „TÉcole
mili-taire", är därför icke den nya stilen. Hvad är
järnarkitekturens mission: „la diminuation
extreme du point d’appui et 1’augmentation des
por-tées". Detta är kännetecknet på dess
begränsning och tillika på dess oförmåga att inom sig
själf fullborda en konstnärlig revolution.
Garnier kommer så till bedömandet af vår
tids stil, men säger därvid, att man bör taga
till utgångspunkt icke verk af byggmästare, utan
af konstnärer.
Våra moderna arkitekter och konstkritiker
skola förvisso känna sig öfverraskade af några
punkter i denna Garniers karaktäristik af hvad
de kallat „förfallperiodens konst". Just det som
vi i våra dagar klandrat starkast hos
1860—70-talets konst, brist på sanning, på
öfverensstämmelse mellan byggnadens plan och dess fasad,
detta försvarar Charles Garnier redan 1870.
Hans påstående, att arkitekterna vid denna tid
strängt iakttogo planens fordringar i fasaden,
gäller honom själf och hans bästa samtida,
André, Labrouste, Le Bas, men ingalunda nordens
och Tysklands arkHekter; hos dem hade
sym-metrin blifvit en alltbehärskande tyrann. Och
den nya skolan hos oss har, om den ock gått
till öfverdriften fullgjort ett befrielseverk af största
betydelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
