Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
193’
„0 ve, o ve, han är nu död,
vår kejsare, vår far!"
Detta poem torde numera vara alldeles
förgätet af allmänheten, men ur mitt minne gärdet
aldrig, ty det är förenadt med våldsamt
upprörda scener i mitt hem. Morfar hade fått del
af dikten, och där jag låg bakom afbalkningen
i kära fars rum, hörde jag honom till min fasa
och förskräckelse mana fram alla himlens makter
och underjordens onda andar mot författaren till
dessa verser. Morfar hatade kejsar Nikolaus
mer än allt annat på jorden. Han gick ut ur
Guds hus, när bönen för denne kejsare togs upp.
Men icke blott han, utan äfven många andra,
både August Wrede, pastor Relander och kära
far fördömde denna dikt. Det var första gången
i mitt lif jag hörde de politiska svallvågornas
dån, och det dånet var stort. Värst för mig var
att jag låg ensam i denna del af det gamla
biskopshuset med dess mystiska underjordiska
gångar och dess legender om andar och spöken.
När det våldsamma talet tystnat, när alla gått,
låg jag i timmar vaken af förskräckelse för
djäflar och andar, för kejsar Nikolaus och
morfars uppstoppade uggla med de gula, rullande
ögonen. Jag hade ju själf sett honom, denne
kejsar Nikolaus, stor, jättelik, med hårda,
barnätande ögon ... Nu drog jag täcket högt öfver
hufvudet för att icke se bilderna, dem min
uppskakade fantasi skapade. Ack, förgäfves! Det
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
