Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197’
let och här mer än annorstädes lät den vänliga
humor, som spelade inom honom och som var
den mest intagande sidan af hans personlighet,
komma till sin rätt. Här „skaldade" han till och
med. Hans sångmö var ju en skygg och fin
varelse, och att narra henne in i vårt ofta
stojande gille, som sanningen att säga stundom
liknade Fredrik I:s af Preussen „tobakskollegier",
sådana Mentzel tecknat dem, var en svår sak,
men en och annan gång kunde det dock lyckas.
I synnerhet under ljusa maj- och juninätter. Den
nordiska natten med sin opalskimrande klarhet,
sin stillhet och sin svalka kunde han aldrig
motstå, den kom alla hans själs strängar att dallra.
En natt i juni 1870 sutto vi på verandan
af Kaisaniemi minnesrika utvärdshus. Himlen
stod silfvergrå med rosiga strimmor, luften
doftade af rönn och syrén, fjärdarna blänkte mellan
vårens gröna, fina draperier. Vi sutto — Julius
Lindfors, bröderna Schauman, Munsterhjelm,
Berndtson m. fi. — kring en bål af Mosel och
Champagne, och stämningen var hög. Med
vinet och vårluften slog lifvet ut omkring ©ss och
i oss i värmande, eggande flammor. Det hade
sjungits och talats; med ens steg Zachris
Topelius upp, knackade i bålen, och efter en liten
ingress deklamerade han med sin svaga stämma
och på sitt förvånansvärdt matta sätt den kvicka
satiren:
„En Wienare, — förstå mig väl! —
Herr Meyer, tror jag han sig kallar —"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
