Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198’
Denna dikt (en omarbetning af en af hans
äldre, något som då var obekant för mig) hade
väl dykt upp inom Topelius inre värld vid denna
tid, tiden för Adlerbergs censurstramning. Den
roliga dikten gjorde en stormande lycka. August
Schauman, som i sin tidning ofta varit mer
än lofligt elak mot Topelius, skrattade så att
tårarna trillade ned i hans granna renässansskägg.
Vid ett af Gillets sammanträden — det var
i november 1887 i „Café Fleurs" — hände det en
gång att han t. o. m. improviserade, den enda
gång jag hört honom sjunga sin sång
impro-vista. Telegrafen hade bragt budet om Jenny
Linds död, Zachris Topelius fick del däraf uppe
i Gillet och blef vemodigt berörd af den
sorgliga underrättelsen. Han, som bar rytm, musik
och toner i hvarje atom af sin personlighet,
hade i tiden mäktigt tjusats af den svenska
näktergalens sång, och nu, fyrtiofem år senare,
kommo vid underrättelsen om hennes bortgång
minnena öfver honom. De kommo som vårens
fåglar komma genom mörker och stormar upp
till vårt land, och i ett hänfördt lyriskt språk
talade han om huru han vid några och tjugu år
med hela det Helsingfors, som då lefde och
verkade, betagits af Jenny Linds personlighet
och konst. Han berättade huru »Jenny Lind kom
med ångaren via Åbo, det var en varm julidag.
I Åbo hade hon gästat familjen Pinello. Hon
möttes af hela Helsingfors. På stranden stod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
