Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
249’
är svårt att tro, men ingen tvekar erkänna att
herrarna äro krigsgudens söner".
„Fattiga gudar", lär Robert Lagerborg
replikerat, „två lefva i en papperslykta, två i en tom
manege". Lagerborg och Becker hade vid denna
tid lofvat att skrifva i August Schaumans
tillämnade tidning MPapperslyktan", de tvenne andra
bodde till följd af någon malör inom
gardeskasernen i manegen vid Konstantinsgatan och ledo
starkt af fukt och köld.
Jag såg som gosse Robert Lagerborg en
gång, såg honom med respekt och beundran,
när han i finska gardets bländande vackra
uniform steg in hos min kusin Carl Forssman,
officer vid gardet, också han. Personligen bekant
blef jag med honom först 1868. Vid denna tid
hade till min faders stora sorg de finska indelta
bataljonerna blifvit indragna under någon
ovederhäftig förevändning. Detta grep äfven mig
så djupt, att jag skref en liten novellett, som
jag genom Emil Nervänder erbjöd
Huvudstadsbladet, där den äfven dagen därpå infördes. Det
var min entré i den finska publicistiken, det
första stycket jag någonsin publicerat. När jag
samma dag om aftonen på teatern beundrade
den af hela hufvudstadens ungdom afgudade
mamsell Augusta Grabow i „Min ros i skogen",
stego tvenne ståtliga herrar in i logen, där jag satt.
Det var Thorsten Costiander och Robert
Lagerborg. I egenskap af före detta finska mili-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
