Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
tören, uppsvensken Zettervall" — så plägade
Brunius kalla honom — och tog midt för
Brunius, näsa hand om Skånes stoltaste
minnesmärke. Det kunde den gamle ej smälta.
Brunius, sade Zettervall, var af den art „att
man antingen måste lyda eller brytas, stå eller
falla, något annat val gafs ej. Hvarkèn saken
själf eller min natur tillät mig falla undan för
hans maktspråk och hans ringa omsikt, ty
insikt, det hade han." Följden blef att kriget
genast kom i gång och fortgick tills Brunius 1869
dog och „testamenterade sitt hat och sina
principer åt nästa generation och hela raden af klena
handtverkare".
Hvad gällde då striden?
I tekniskt och estetiskt afseende stodo de
båda motståndarne i stort sedt på samma grund.
Hvad skilde dem åt utom den personliga
antagonismen?
Innan vi kunna besvara denna fråga, måste
vi nämna några allmänna ord om restauration
af forntida byggnader.
I Frankrike, där restaurationsfrågorna först
togos upp redan under Ludvig Filips tid och där
de alltid särskildt intresserat det högre
prästerskapet*), är numera lagen af den 30 mars 1887
lustigheter och åtgöranden, man ser hur han står bakom det
hela, dirigerar spektaklet och låter sitt starka jag göra sig
gällande t. o. m. i Stockholm.
*) Jfr. »Människor som jag känt", II, Kardinal
Bonne-chose.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
