Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
hvila ut efter sträfvandet med de så otacksamma
kyrkorestaurationsarbetena, som ett oblidt öde
förde mig i. Alltför sent kom jag underfund
med att
Hvar tidrymd har sin egen atmosfär,
Som med densamma kommer och försvinner,
Och hemligheten af dess väsen finner
Ej någon dödlig uppå jorden här.
Och icke genom nå’n syntes man lär
Sig efterapa den, hur än man brinner
Af kunskapstörst, hur långt ens forskning hinner,
Hur stor ens lärdomsapparät än är.
Vi blifva alltid vi, — ej dessa andra
Från flydda tiders kval och ståt,
Hur mycket än vi söka från oss vandra
Och söka upp den halfförgätna stråt
På hvilken själfvet gjort så mången faute,
Som själf jag är den förste till att klandra.
Utom dessa, också i formen vackra
själfbekän-nelser, undföllo honom en gång orden: „att ha
hatats, det kan man finna sig i, ty oftast hatas
man därför att man är man, men att själf en tid
ha hyst den känslan, det är tungt att minnas".
Striden mot Brunius, som totalt glömt bort
att han var en gammal man, som vid den tid
det nu gäller berömligt fullgjort sitt lifsvärf, som
glömt, att han därtill var en kyrkans, en
kärlekens tjänare, som sannerligen hade annat att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
