Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
I en föregående del af »Människor, som jag
känt" har jag framhållit att, enligt min på
mångårig erfarenhet byggda åsikt, i hvarje bildande
konstnär gömmes in nuce ett stycke af en poet
eller åtminstone en stilist. Man hör det redan
på talet konstnärerna emellan: det är ofta
öfverdrifven stundom barockt, men nästan alltid
bildrikt, färgrikt och fyndigt — d. v. s. originellt.
Ur hvarje sådan konstnär skulle kunna dragas
ut en minst sagdt behändig skriftställare — om
dessa konstnärer ej vanligen hyste en
oförklarlig rädsla för tryck. Helgo Zettervall var, då
jag lärde, känna honom, af ett tungt
temperament; han talade långsamt, var ordknapp, men
hvad han sade var precist i sin korthet, lyste i
form och färg. Jag blef därför ej det ringaste
förvånad, när jag en dag fick ett versbref af
»vännen Helgo Zettervall"; och att han, som var
kort, precis och bestämd i sitt tal, skulle skrifva
sina dikter i sonettens form förvånade mig ej
heller.
Sonetten, denna ursprungligen från Sicilien
> stammande diktart svår nog att möda diktaren
och fylla dagens lediga timmar, lång nog att i rim
och meter på fjorton rader rymma en utformad
reflexion, skarp nog att i slutordet ge en
„con-cetto" (udd) mot världens vrånghet, lifvets
besvär och dess flyktighet, är den naturliga formen
för en reflekterande mans utgjutelser och
bekännelser. Zettervall, mera tänkare än poet, mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
