Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
bref ingå notiser, som höllo mig så där tämligen
au jour med den vittra areopagens görande och
låtande. I ett bref heter det: »Hvad sägs om
den nya ledamoten i Svenska Akademin" —
(Georg von Rosen efter Snoilsky). Följer
så en redogörelse för denna egendomliga episod,
som vackert förklarar det steg grefve von Rosen
senare tog (han afsade sig ledamotskapet) och
så slutar hon: „De som nu här vilja gälla för
skalder äro ursinniga öfver att inte de komma
i fråga, och mycken kvickhet försöka de sig på.
’Ja ja, akademien behöfde nog en målare . . .
sen den hade så månger hackor förut’, heter det."
Med berättigad stolthet talar hon om att det
fattiga Sverige skall dela ut fyra Nobelpris om
150,000 kronor, och att, då hennes Oscar hör
till dem som jämte andra ha att bestämma i
frågan om bortgifvandet af två bland dessa, så
hade han rätt att inbjuda henne till denna den
första mellanfolkliga världsfest, där den kungliga
gåfvan af 600,000 kronor skänktes bort af
svenska män. Den 10 dec. 1901 var hon med om
denna den första Nobelfesten och gör följande
observation: „i utlandet inbilla de sig att vi här
i landet skulle slå under oss hela den Nobelska
summan, men de som tro sådant känna ej
svenskarna". Hon höll före att „hela institutionen är
kanske inte så värst förståndig, men för den
svenska hederligheten är och blir den en ära".*)
*) Medan Alfred Nobel en morgon (1878?) på Boulevard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
