Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
hennes mjuka, vänliga drag. Klädd såsom
murare stod jag i kalk och tegeldamm vid mitt
bygge högt uppe öfver Mälaren, när hon,
viftande med näsduk och parasoll, som en ljus
glänsande rosafärgad strimma susade förbi och
försvann i det mörka tunnelgapet där borta i
söder.
En månad senare kom fru Andersson själf
upp till mig och meddelade att hon fått bref
från Nizza, från Gabrielle, ty så hette Mari nu;
det hade hennes nåd önskat, ty hon hette själf
Marié. Gabrielle hade det för öfrigt så bra, så
bra. Den vackra österrikiske baronen, som
brukade besöka ingeniören, var också där nere, han
hade rest med dem hela vägen från Hamburg.
Han gaf Gabrielle alla dagar stora
rosenbuketter. Ändamålet med visiten var att framföra
uttrycken för fru Anderssons och Gabrielles
tacksamhet. Allt var med ett ord utmärkt.
Jag hade vid den tiden andra människor
och andra tankar i hufvudet och hvälfde stora
framtidsplaner; eljest hade jag kanske tagit fasta
på hälsningarna och skrifvit till Gabrielle, att i
den där österrikiska baronens rosenbuketter kunde
finnas en liten descendent af den stora ormen,
som i tiden i paradiset åstadkom så mycken
förargelse. Men det blef ogjordt; och om det
blifvit gjordt — hvad hade det tjänat till?
* *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
