Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
natt, stormen slog och drog i de stora, otäta
fönstren och dörrarna, jag låg och frös på en af
sofforna i salen, väntade på tåget och kände mig
så ensam, så fruktansvärdt ensam i världen. Jag
grät och snyftade så, att jag måste bita i
näsduken för att icke skrika till, där jag låg under
mina schalar. Ni kom in med den lille målaren
och satte er alldeles nära mig. Jag hörde, huru
ni sade åt er reskamrat: »Stackars människa,,
hon har det svårt nu, kanske hon fryser". Den
lille målaren steg upp, och utan att säga ett ord
bredde han sin pläd öfver mina fötter. I min
stora bedröfvelse blef jag så rörd öfver denna
vänlighet, att tårarna genast slutade att strömma.
Jag fick en sådan brinnande lust att anförtro
min sorg åt er, men jag skämdes för mina
förgråtna ögon och för målaren och för mig själf.
Till slut kunde jag ändå inte motstå lusten att
tala och jag hade redan till hälften rest mig, då
Pariståget kom in i brusande fart, hela huset
dallrade, dörrarna slogos upp och stormilen drog
in, människorna sprungo ut och in, målaren tog
sin pläd och ni for er väg.
Ack, den natten glömmer jag ej, jag var
färdig att kasta mig under tåget. Hade ni inte
sagt de vänliga orden, hade inte målaren svept
sin pläd om mig, — jag hade gjort det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
