Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
Decker, alltid klartänkt och redig, förde å
damernas sida ordet, då det gällde öfverläggningar och
beslut. Alla sångare voro i tur och ordning mer
eller mindre förtjusta i henne. Jag undrar huru
många serenader hon fått!
En afton — det måste ha varit i början af
november 1866 — medan vi sjöngo i den
ofvannämnda skumma salen, kom farbror Pacius in.
Vi kallade honom alla „farbrorÄ med själftagen
rätt; han kallade oss i stället ömsom „du" ömsom
„kärrra brrrorrr"; han skorrade starkt. Det blef
genast tyst, och Pacius framställde en förfrågan om
vi ville hjälpa honom; han hade skrifvit en stor
kantat för blandad kör och orkester som skulle
sjungas vid universitetets fest i anledning af dess
kanslers, sedermera Alexander Hirs, förmälning
med prinsessan Dagmar.
Vi mottogo förslaget med acklamation. Då
tiden emellertid var kort, hade Pacius allaredan
låtit skrifva ut stämmorna och delade nu ut dem
bland oss sångare och sångerskor. Han satte
sig ned och spelade för oss hela den färdiga
delen af kantaten. Instrumentet var den
oförgätliga, urgamla, benlösa flygeln, som bars upp
af ett par bastanta bockar; oförgätlig, ty bakom
och i skydd af dess ständigt öppna lock ha
många ömma ord och blickar utväxlats.
Fyratiotre år har förflutit sedan dess, men
jag minns än i dag spridda partier af melodi
och ord, Dessa sistnämnda voro, förstås, af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
