Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Hertigens bemödande att bringa Arboga och Stockholms beslut till utförande mot de i Sverige kvarvarande riksråden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
januari kallad till Eksjö, men endast några få hörsammade kallelsen, och
dessa förklarade, att, innan de afgåfvo något svar, ville de vara öfverens
med västgötarna (västgötaadeln).[1] Något senare, den 22 januari, hölls
emellertid af hertigens utskickade[2] ett möte med smålandsadeln i
Wernamo, ocn här kom verkligen ett svar till stånd. I detta påyrkas, att
legationen med det första måtte afsändas och gode män därtill
förordnas af hvar landsände samt “förskickas“ till Kongl. Maj:t
med ständernas värf. De ville således ej låta hertigen uppsätta
instruktionen. Enligt svarsställarnas åsikt borde den åvägabringas på
så sätt, att lagmannen i hvar lagsaga rådslog därom med några
goda män af hvart “medel“ och sedan tillkännagaf resultatet
för ständerna i hvar landsända samt mottog dessas stadfästelse
och underskrift. Beträffande personerna, så lofvade de utse en person
inom sitt stånd[3], sedan de förnummit, hvilka personer som blifvit
utsedda i andra landsändar. Det torde nog kunna ifrågasättas, om
beskickningen på angifna sätt så snart skulle kunna komma till stånd;
af svaret framgår emellertid, att adeln ville lämna sin medverkan till
legationen. Med rådsherrarnas sak ville de däremot ej taga någon
befattning alls. De förklarade sig vara “fast ringe och omyndige att i Kgl.
Maj:ts frånvaro därom ransaka“.[4] Om hertigen ej ville uppskjuta
därmed, tills konungen kommit åter, öfverlämnade de åt honom (hertigen)
att hos den senare anhålla om lagligt förhör. I fråga om Arvid Eriksson
och hans anhängare afgåfvo de ett svar, som nära öfverensstämde med
ständernas i Nylöse, och liksom prästerskapet i Växiö tillstyrkte de,
att de finska fångarna skulle behandlas efter försäkring och gisslan[5],
som gifvits dem.[6] Om adeln i de båda andra landskapen i Götaland
intog samma oppositionella ståndpunkt, är ej kändt; några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
