Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Hertigens bemödande att bringa Arboga och Stockholms beslut till utförande mot de i Sverige kvarvarande riksråden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handlingar med upplysning därom finnas ej i behåll. Däremot lämna
urkunderna underrättelse om stämningen bland adeln i Svealand.
Denna hade af hertigen i december blifvit kallad att i januari
infinna sig i Upsala för att närvara vid drottning Gunilla Bjelkes,
enkehertiginnans af Mecklenburg och hertig Gustafs af Sachsen begrafning.[1]
Af samma anledning var äfven ärkebiskopen med en del af
prästerskapet tillstädes.
Sedan begrafningen den 21 januari[2] ägt rum, följde förhandlingar
mellan hertigen och de tillstädesvarande ständerna. I ett till adeln
ställdt betänkande angaf Karl de “medel och utvägar“, hvarigenom
fäderneslandet enligt hans mening skulle komma till “bättre skick och
lag“ igen. Till dessa medel hörde i första rummet, att konungens ed,
Söderköpings och Arboga beslut med “allvar“ och utan någon
“skrymtan“ upprätthöllos: de som ej ville blifva vid “bref och sigill“ borde
efter beslutens lydelse tillbörligen straffas. Med fastställandet af denna
grundsats hade hertigen i själfva verket angifvit de åtgärder, som han
ansåg böra tillgripas mot nämnda besluts vedersakare. Men då
ständerna i sina svar, som afgifvits landskapsvis, i allmänhet tillstyrkt
“fogliga“ medel och han med skäl kunde vänta, att de af ständerna,
för hvilka betänkandet var afsedt, skulle uttala sig i samma riktning,
ville han ej ställa sig fullkomligt afvisande mot en försonlig uppgörelse;
han förklarade sig beredd att på vissa villkor ingå en sådan, men illa
torde dessa villkor hafva motsvarat ständernas kraf på foglighet. Han
fordrade sålunda först och främst, att de, som affallit från eller
handlat emot fattade beslut, skulle uppenbarligen bekänna, att de gjort orätt
samt bedja om förlåtelse därför, särskildt att de, som alltid ogillat
Arboga beslut och ej därtill velat samtycka, skulle hållas till att “bevisa“[3],
hvarutinnan det var stridande emot andra föregångna handlingar eller
var riket skadligt. Kunde de icke göra det, borde de bekänna, att de
felat och förorsakat “buller“ i riket.
Men riksråden, hvarpå här närmast syftas, hade dessutom
förhindrat Arboga besluts verkställande i fråga om legationen till
konungen, ity att de trots upprepade förmaningar och tvenne stämningar ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
