Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - Vrchlickýs lyrisk-episka originaldiktsamlingar I—LXVI - III. Episka dikter. 1876
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rättelsen aSatanellau i 6 kapitel. Formen är i denna
lyriska epik, som förskrifver sig från åren 1870—75,
ännu ej på långt när så glänsande som i de följande
balladsamlingama, och kompositionen är något famlande.
Men det rika stoffet tyder på en vidsträckt beläsenhet
och ett fint förståepde för främmande poetiska motiv.
Tsigenarlifvets poetiska förhärligande (“Begrafning i
skogen“, då en gammal tsigenare obemärkt stoppas ned i
jorden, och “Tsigenarens fiol“, då spelmannen i
lidelsefulla toner tolkar sina känslor för magnaten, som dödat
hans anhöriga och hvars slott tsigenaren sedan tänder eld
på) var redan kändt i den éechiska poesin (Måcha, V.
Solo, Hålek m. fl.) och pekar tillbaka på tyska förebilder,
särskildt Lenau, hvars “ Schwarzer See“, “Begräbniss einer
alten Bettlerin“ och liknande utgjutelser passade den tidens
sentimentala smak. Däremot var det först Neruda och
sedan Vrchlicky *) som förstodo att på ett originellt sätt
efterbilda den friska realismen i Lenaus ttDrei ZigeunerL.
Lenaus inflytande tillskrifver jag äfven tillkomsten af
“Atures’ graf“ om den gamle indianhöfdingen vid Orinoco,
hvilken frivilligt går i döden med sin stam för att ej
längre lefva i träldom och civilisationens bann. Lenau,
som själf varit i Nordamerika, låter i sina båda
indianballader (“Der Indianer zug“ och “Die drei Indianer“)
en farfar, far och son själfmant söka döden i Niagara,
likasom Vrchlickys siste indianhöfding kastade sig i djupet och
“Så gick ett litet folk för frihet under,
stort i sin kamp, än större i att lida."
Att Vrchlickys cechiska skaldeinstinkt särskildt
tilltalades af denna historiska tragik framgår däraf, att han
flera år senare i diktsamlingen “Sfinx“, där Lenaus
på-värkan ej mer skönjes, lyriskt fördjupar och fullföljer denna
*) Romansen »Frihetens fågel», som lockar tsigenaren tillbaka till
hans urhem, till cymbal och skalmeja, men som själf är så flyktig. — Ännu i
en af de senaste diktsamlingarna, »Mitt fosterland», kommer skalden vid
anblicken af ett rökmoln öfver skogsbrynet att tänka på tsigenare vid
lägereld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
