Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - Vrchlickýs lyrisk-episka originaldiktsamlingar I—LXVI - III. Episka dikter. 1876
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Såsom det i mitt tycka bästa profvet ur den
skiltande samlingen må återges
Alariks begrafning.
Ur sönderslitna skyar glider
i mörkret månen fram om kort.
Till verket! Midnatt snart förlider. —
Du hvita örn i sälla strider,
o, Alarik, som allt be tvang
vid pukors dån och lurars klang
och flög framför oss öfver landen!
Se, intet öga nu är torrt,
när af ditt trogna folk till stranden
af stenig flod ditt lik bärs bort.
Lyften blossen! Deras strålar falla
på vår dyra, turvis burna börda.
Kring sin furste samlas åter alla
kämpar, liögtidsrustningar iförda.
Närmare, närmare, män!
Hit skall man med saknad i framtiden tåga
och suckande skola hans ättlingar fråga:
Alarik! Sofver du än?
Se, månens sken på våra lansar
med töcknigt skimmer spegladt står.
Vi minnas, hur du, klädd i pansar
och krönt af tapperhetens kransar,
flög fram till Tiäst som en orkan
med dån på världens vida ban,
ej häjdad ens af djupa vatten.
Sof lugnt! Du af ditt följe får
en fridfull graf i stilla natten
och tacksamhetens varma tår.
Lyften blossen! Mystiskt deras lågor
svepas omkring oss och grafvens sköte.
Såsom andars hälsning sorla vågor
sömnens ljufva toner dig till möte.
Sänken hans kista, o män!
Hans tigande stridshäst, hvars blick tyckes sörja,
har lutat sitt hufvud, som ville han spörja:
Alarik! Sofver du än?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
