Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Utmaningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag ville se honom i all sin styrka och säkerhet rycka
upp dem ur deras lojhet, driva deras tankar ut från
deras trånga inskränkta banor. Var han kanske litet
för storordig? Det gjorde i alla händelser nytta,
det gjorde effekt. För övrigt var den sortens
morskhet vacker att skåda. Man kände sig påverkad av
den som av en stridstrumpet.
Flera dagar förgingo, varunder jag läste Ernests
böcker, som jag fick låna av min far. Hans skrivna
ord liknade dem han talade, allting var klart och
övertygande. Det var den absoluta enkelheten som
verkade så övertygande, även om man fortfor att hysa
en del tvivel. Han hade en förmåga att klargöra,
som gjorde honom till en utmärkt undervisare. Men
oaktat hans ypperliga stil var det mycket som jag
icke tyckte om. Han lade för stor vikt på vad han
kallade klasskampen, antagonismen mellan kapital
och arbete, intressenas konflikt.
Min far omtalade skrattande doktor Hammerfields
omdöme om Ernest, vilket lydde så, att han var »en
oförskämd pojkvalp, som var uppblåst genom en
smula högst bristfällig lärdom.» Och doktor
Hammerfield hade nekat att vidare sammanträffa med mr
Everhard.
Men biskop Morehouse hade däremot blivit
intresserad av honom och var ivrig att få förnya bekantskapen.
»En kraftig ung man», förklarade han, »och så livfull,
så ytterligt livfull. Men han är för positiv, alldeles
för positiv.»
Så kom Ernest en eftermiddag i sällskap med min
far. Biskopen var redan kommen, och vi skulle dricka
te ute på verandan. Jag vill i förbigående anmärka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
