Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den ryska byronismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
romanen blifvit så hopblandade, att man har möda
att särskilja de olika personerna i denna treenighet.
Men från »Tårekällan» och »Fången i Kavkaz» till
»Eugen Onegin» är det ett jättesteg i utvecklingen,
både den formella och den andliga, ty i den senare
är Pusjkin visserligen fortfarande byronist, men en
åkta sådan. Han är — liksom sin hjälte och liksom
Byron — för tidigt utbrunnen, ty han har tömt den
sinnliga njutningen till dräggen och har kvar en bismak
af äckel med sig själf och med allt; han är en
olycklig, »öfverflödig» människa, hvars ursprungligt ädla
natur ej kommer till sin fulla rätt i ett maskstunget
samhälle, och som i slapp förtviflan drifves till
aristokratisk pessimism.
Och Eugen Onegin är något mer än Don Juan;
han har något af Faust och Hamlet i sig och han är
stamfadern för en hel kategori af män, som under
olika namn framträda i århundradets ryska litteratur
och för hvilka en lättsinnig tröghet, en vankelmodig
handlingsbrist är gemensam. Detta ästetiskt och
psykologiskt intressanta drag i den ryska karakteren tar
mandom i Lermontovs »Petjorin»; det röjer sig ofta
i Gogols verk och framträder starkt i Herzens
»Bel-tov» och Gontjarovs »Oblomov»; det firar en lysande
litterär triumf i Dostojevskis »Raskolnikov» samt i
Turgenjevs och Tolstojs beundrade typer och dyker
på nytt upp i den nyaste novellistiken (Garsjin, Tjechov
m. fl.).
Åfven i »Onegins» olika sånger kan man tydligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
