Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Satir och realism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allesamman ästetiska nihilister, ocb, likasom hos
Pusjkin, saknas hos Gogol ett positivt underlag, en
ideell världsåskådning, som höjde skalden öfver den
tarfliga milieun och på samma gång slog en brygga
mellan idealitet och realitet.
Ett hinder för Gogols andliga utveckling låg i
hans gränslösa fåfänga, hvarpå redan flere prof anförts.
Den beundran, den genidyrkan, som det slavofila
kotteriet i Moskva ägnade den berömde författaren af
»Döda själar», gjorde honom så bortskämd och
själfbelåten, att han såsom snille ansåg sig vara den
fullkomlige mästaren, den där kunde tillåta sig hvad som
helst. På en bjudning hos sin vän Aksakov, den
äktryske moskoviten, hvars historiska svärmerier gjort
fruktbärande skola i Ryssland, generade Gogol sig ej
att somna från hela sällskapet på en soffa, och vid
ett annat tillfälle lade han ej band på sitt dåliga lynne
därför att en person i sällskapet hade — en
sammetsväst vackrare än hans egen. Dessa exempel, tagna
ur högen, lämna ett litet bidrag till det lärorika kapitlet
om stora mäns småaktigbeter.
Men värst af allt var att Gogols medfödda
religiositet var rotad i en halft fatalistisk kyrkolära, som
stelnat i absurda former och i sitt högmod ej lämnar
rum i sitt system åt den mänskliga viljans frihet.
Gogols fromhet var fullt äkta likasom den ryske
bondens, då han vallfärdar till Kievs grottekyrka, och
det var ingen fras, då han oupphörligt i sina bref
anropade Gud om hjälp i ett företag eller tackade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
