Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Från Volga till Weichsel (Ryssland) - Epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rödbruna och guldglittrande massa af kyrkor och palats, som de åldriga
murarna innesluta, och vid denna syn återvänder fantasien till den
ej aflägsna tid, då tsaren vid högtidliga tillfällen skred in genom
Spasskaja-porten med blottadt hufvud. Han leder en åsna, och på
den åsnan sitter en öfverstepräst — ärkebiskopen af Moskva.
Det är just denna förening af världslig och andlig makt som
utgör Rysslands styrka och på samma gång det svåraste hindret
för framåtskridandet. Då Peter den store upphäfde sig till den
heliga synodens påfve, skedde det helt visst för att underordna
kyrkan under staten; men med tiden har kyrkan fått öfvertaget.
Gällde det blott det världsliga, hade Ryssland kanske för länge sedan
fått åtminstone en papperskonstitution, likasom det tvangs att
upphäfva lifegenskapen, ty Rysslands politiska samarbete med det öfriga
Europa förutsätter ovillkorligt en viss progression, för att det ej
skall komma för mycket på efterkälken »im Zeichen des Verkehrs».
En rysk »själfhärskare» är dock ej mer än människa, och en Peter
III:s, Paul I:s och åtskilliga andra ryska monarkers ändalykt bevisar
bäst, att den ryske tsarens person ingalunda är skyddad mot
palatsrevolutioner och omstörtningsplaner. Äfven i Ryssland vore en
Caligula på tronen ohållbar i längden, och där ingenting finnes att
ta (t. ex. ur en finansportfölj), där har kejsaren förlorat sin rätt,
och då måste man tillgripa vissa samhällsreformer.
Nej, progressismens farligaste fiende i Ryssland är den grekiska
kyrkan. Det är hon som upphöjt legenden om ryska
själfhärskardömet till ofelbarhetsdogm; det är hon som hindrar upplysning och
fritt tänkande; det är hon som förföljer och utvisar de frisinnade
fosterlandsvännerna och som förbjuder en förnuftig tideräkning
såsom »kättersk». Och då »Mosk. Vjedom.» gång efter annan
bjuder sina läsare på »statsrättsliga» ledare om det ryska
själfhärskardömets gudaingifna nödvändighet, skrifna med Katkovs oförsynthet,
men utan Katkovs talang, så vet den klerikala tidningen väl, att
hon icke blott pratar mot det sunda förnuftet, utan ock förfalskar
historien; hon låtsas icke om att det i Ryssland funnits sådana för
det slaviska lynnet naturliga institutioner som den socialistiska miren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
