Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Från Weichsel till Donau (Västslaver: polacker, slovaker, tjecher och wender) - 3. Det ännu icke förlorade Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke nog härmed — grefve Engeströms dotter är gift med en polsk
grefve i Posen, och hans son (en yngre son stupade i duell i Krakau
såsom österrikisk officer) är gift med en polsk dam. En innerligare
och följdriktigare sammanflätning af svensk och polsk nationalitet
kan ej gärna tänkas, och det egendomligaste är, att ingen nationalitet
under ett helt århundrade fått afgjordt öfverhand: grefven är svensk
undersåte och fideikommissarie, på samma gång som han är en af
Polens varmaste patrioter och finaste konstkännare.
Först vid 36 års ålder lärde sig grefve Engeström de svenska
förfädernas tungomål, som han obehindradt talar, ehuru något
långsamt och med detta tonfall, som återfinnes på andra sidan af
Bottniska viken. Hvarje sommar besöker han sitt ursprungliga
fädernesland, hvars litteratur och folk han älskar, och bebor då det gods,
som förvaltas af sonen. Innan han flyttade till Posen, där han
vistats nära 20 år, knöt han i Dresden vänskapsförbindelse med
Ibsen och har med synnerligt nit öfverflyttat mycket af den svenska
poesien till polska: metriska tolkningar af Tegnér, Malmström,
Snoilsky m. fl., hvarjämte han publicerat polska skrifter om Sverige:
om jubelfesten i Upsala 1877, Resebilder från Sverige och från
Gotland samt afhandlingar om Tegnér, Karl XV, Linné, Berzelius,
Ibsen m. m.
Det var en historisk stämning och en ästetisk njutning att i
den svensk-polske grefvens hem vid Posens förnämsta torg se dess
stilfulla inredning och höra denne gamle, varmhjärtade, enkle ädling,
som med den raka hållningen och det hvita pipskägget hade en
nästan ungdomlig elegans och vigör, trots 65 år på nacken. Men
då han talade om sina skandinaviska minnen, och om blicken bland
de klassiska konstverken dröjde vid Masreliez’ bröstbild af Karl XII,
kunde man tro sig förflyttad långt tillbaka i tiden. Och är icke
den noble värden själf en politisk gengångare i detta ords goda,
poetiska mening från en svunnen storhetstid, då ett konungarike
Polen ännu fanns på Europas karta, och då Sveriges diplomati vid
utlandets hof hade att bevaka andra, mer lysande, men mindre
varaktiga intressen än nu?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
