Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Det dröjde...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGGRYNINGEN
89
lian blickade upp till fadern som till ett snille
eller en av farfars hjältar.
En kväll vid sjutiden var ban ensam
hemma. Bröderna voro ute med Jean-Michel,
Louisa tvättade kläder vid floden. Dörren
öppnades och Melchior rusade in, han var
bar-huvad, kläderna voro upprivna; för att komma
över tröskeln utförde han några danssteg och
ramlade så ned på en stol vid bordet.
Christophe skrattade, ban trodde det var fråga om
ett av de vanliga upptågen, men så snart han
tittade närmare förlorade han lusten att
skratta. Melchior satt med hängande armar
och stirrade framför sig utan att se, han
blinkade, ansiktet var purpurrött och munnen stod
vidöppen; tid efter annan lät han böra ett
fånigt, skrockande läte. Christophe blev
bestört, han hade ju trott på ett skämt, men då
ban såg att fadern ej rörde sig kände ban sig
rädd.
— Pappa, pappa, ropade ban.
Melchior fortsatte att kackla som en höna.
Christophe tog honom i armen och ruskade
den.
— Pappa, kära snälla pappa, svara!
Melchiors kropp vacklade hit och dit som
ett dött ting, han var nära att falla, huvudet
böjdes ned mot Christophe. Han betraktade
gossen och mumlade vredgade och avbrutna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
