Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Det dröjde...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DAGGRYNINGEN
91
handtaget, men i sin förvirring släppte han
det ånyo och dörren slog hårt igen. Melchior
vände sig om, stolen, på vilken han gungade,
förlorade jämvikten och han ramlade med ett
väldigt brak. Christophe glömde att fly av
bara förskräckelse, tryckt mot väggen
betraktade han fadern utsträckt vid sina fötter och
han ropade på hjälp.
Fallet gjorde Melchior en smula nyktrare.
Efter att ha förbannat, svurit och med
knytnävarna ha bearbetat stolen, som spelat
honom detta spratt, sökte ban förgäves stiga
upp, satte sig slutligen på golvet stödd mot
bordet och började så småningom känna igen
omgivningen. Nu märkte ban den gråtande
gossen och kallade på honom. Christophe ville
fly, men kunde ej röra sig. Melchior ropade
ånyo och då barnet ej kom svor han häftigt
till. Christophe närmade sig, darrande i alla
leder. Melchior drog honom till sig, nöp
honom i öronen och höll med sluddrande tunga
en lång predikan om den vördnad, ett barn
är skyldigt sin far, så slog han plötsligt om,
han lät gossen hoppa i sina armar, pratade
en massa skräp och vred sig av skratt; utan
förmedlande övergång plumsade han därefter
ned i det sorgesamma, ban ömkade sig över
sig själv och gossen, tryckte denne hårt intill
sig, överhöljde honom med kyssar och tårar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
