Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Det dröjde...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
JEAN-CHRISTOPHE
slutligen vaggade han fram och åter,
uppstämmande de Profundis. Christophe gjorde
ej minsta rörelse för att befria sig, han var stel
av skräck. Klämd mot faderns bröst kände
han drinkarens hickningar och andedräkten
mättad av spritångor stryka över ansiktet,
som vättes av osmakliga kyssar och tårar.
Han skulle velat skrika, men intet ljud kom
över hans läppar. Detta rysliga tillstånd
varade, som han tyckte i sekler — tills dörren
öppnades och Louisa trädde in med en
linnekorg på armen. Hon ropade till, tappade
korgen och störtade fram till Christophe; med
en häftighet, som man ej skulle tilltrott henne,
ryckte hon honom ur Melchiors armar.
— Eländige drinkare, ropade hon och
hennes ögon blixtrade.
Christophe trodde att fadern skulle döda
henne, men Melchior blev så gripen av sin
hustrus hotfulla uppträdande att han ej fann
något svar utan begynte att gråta. Han
rullade sig på golvet, slog huvudet mot möblerna
och jämrade sig över att hon hade rätt; han
var en drinkare, han ruinerade sina stackars
barn, ban ville dö. Louisa vände honom
föraktligt ryggen och bar in Christophe i det
angränsande rummet; hon smekte och
tröstade honom. Gossen fortsatte att darra, ban
svarade ej på hennes frågor och brast slut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
