Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Hon reste. Han kunde inte...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 JEAN-CHRISTOPHE
vet att han aldrig mer skall kunna leva utan att
äga dig . ..
Under fem dagar badade Christophe i ett
verkligt solljus. Under fem dagar glömde han — för
första gången — att han var musiker. Musiken
inom honom hade ombildats till ljus. Luften,
havet, jorden voro en glänsande symfoni som
solens orkester utförde. Och med vilken
inneboende konst begagnade sig ej Italien av denna
orkester. Andra folk kopiera naturen, italienaren
samarbetar med den, han målar med solen.
Färgernas musik! Allt är musik. Allting sjunger:
en enkel röd mur med gyllene sprickor, ovanför
den två cypresser med krusig klädnad,
runtomkring en djupblå himmel... En smal, rak, vit
marmortrappa som stiger mellan skära murar
upp till en kyrkas blåaktiga fasad. Många bland
de brokiga aprikos- och citronfärgade hus som
lysa fram mellan olivträden verka mitt i
lövverket likt underbara mogna frukter. Att se, är i
Italien en vällust; ögonen njuta av färgerna
liksom tungan och gommen njuta av en saftig
frukt. — Christophe kastade sig över den nya
välfägnaden med ett naivt glupskt frosseri. Han
tog skadan igen efter allt det asketiskt gråbleka
som han hittills varit dömd att skåda. Hans rika,
av ödet förkvävda, natur blev plötsligt
medveten om all den förmåga att njuta som han
hittills inte brukat. Denna förmåga bemäktigade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
