Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III - »Quid? hic, inquam...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234 t JEAN-CHRISTOPHE
honom. Men Christophes ansikte var så lysande
att Georges kände att varje ord skulle varit illa
valt. Det var snarare han själv som behövde
tröst. Han sade blygt:
— Jag går väl då...
Christophe vände inte på huvudet, han sade
blott:
— Farväl, min lille vän.
Georges gick och stängde sakta dörren.
Christophe satt länge kvar. Natten sänkte sig
ned. Han led inte, han tänkte inte. Han såg inte
någon tydlig bild. Han liknade en utmattad
människa som hör en stor, oklar musik, och inte
ens försöker att fatta den. Natten var långt
framskriden, då ban äntligen helt värkbruten
steg upp. Han kastade sig på sängen och
slumrade tungt in. Symfonien fortfor att brusa.
Och se! Där såg han henne, den älskade ...
Hon sträckte ut armarna åt honom, hon log och
sade:
— Nu har du lyckats tränga igenom eldens
region.
Då smälte hans hjärta. En outsäglig frid fyllde
de stjärnbeströdda rymderna, där sfärernas musik
bredde ut sin orörliga, djupa yta . . .
Då han vaknade — dagen var redan
återkommen — fortfor ännu den sällsamma lyckan och
de fjärran orden ljödo. Han steg upp. En tyst
och helig hänförelse höjde honom ovan jorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
