Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV - Han skådade ut över...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292 t JEAN-CHRISTOPHE
kunde ett enda stycke, hon upprepade
outtröttligt samma melodi. Hon fann ett så stort nöje
däri. Det var henne en glädje och ett känslorus
som i sig upptogo alla bilder, alla gestalter.
Christophe fattade hennes lycka, men han
pinades till den grad, att han var nära att gråta. Om
hon åtminstone inte haft så hårt anslag! Buller
var Christophe lika motbjudande som lasten
Slutligen böjde han sig inför det oundvikliga.
Det är svårt att lära sig att inte höra. Det gick
dock lättare än han skulle ha trott. Han
avlägsnade sig från sin kropp — denna grova,
sjxik-liga kropp. Vilket elände att under så många
år ha varit innesluten i den! Han såg hur den
frättes bort och han tänkte:
— Den bar inte långt kvar.
Han frågade sig för att känna sin själviskhet
på pulsen:
— »Vad skulle du föredraga; att Christophes
minne, hans person och hans namn förevigades
och att hans verk försvunne? Eller ville d\i
hellre att verket varade och att det inte skulle
finnas minsta spår kvar av din person och av ditt
namn?
Utan tvekan svarade han:
— Må jag själv försvinna och mitt verk leva.
Jag vinner dubbelt därpå, ty då blir blott det
sannaste kvar — det enda sanna. Må Christophe
gå under!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
